MyPreciousss

Jag har inte haft varken ork eller lust att blogga överhuvudtaget.
Vi har varit med om den värsta dagen i våra liv... hittills...
Dennis pappa, barnens farfar och min svärfar förlorade kampen mot cancern den 3e Mars... 51 år gammal...
Nästan 1 år efter han fick diagnosen. Vi trodde att vi skulle få behålla honom längre... samtidigt som den sista tiden han levde inte var ett värdigt liv alls.... inte för honom... han som var van vid att ständigt hålla på med nåt.
Jobbade från morgon till kväll och sen hem och ut i "bon" eller garaget och pyssla med något av hans projekt...
Att gå med en rollator fram och tillbaka i huset och bara ha ont och må dåligt både psykiskt och fysiskt... fy fan...
Livet är inte rättvist alls! Man känner en sån ilska ibland när man tänker på det! Varför?!
Det är en fruktansvärd hemsk sjukdom som kan drabba vem som helst, gammal som ung. Allra värst är det ju när det drabbar små barn... men även en ålder på 51 år är alldeles för ungt för att gå bort...

Man har på ett sätt inte riktigt fattat det än, det är så overkligt på nåt sätt. När man åker till Borghamn nu och kliver in genom dörren så förväntar man sig nästan att han ska sitta där vid köksbordet. Man ser honom framför sig... inte sjuk... utan som han var när han var frisk... och man hör skrattet... och kan se hans glimt i ögonen...
När våran hemtelefon ringer så står det fortfarande farmor och farfar på displayen när det ringer... det hugger till när man ser det... samtidigt som jag inte har kunnat ändra på det... det känns mer definitivt då... konstigt kanske...
Min älskade sambo... han är alldeles för ung för att förlora sin pappa... man kan bara trösta och försöka finnas till hands... det går upp och ned naturligtvis men han försökte komma in i vardagen så fort det gick och för hans egen skull mår han bäst av det... jag kan inte ens föreställa mig sorgen av att ha förlorat sin pappa...
Jag vet ju bara hur jag känner nu... och det gör hemskt hemskt ont...
Dagarna bara flyter på och vardagen ser ju likadan ut iaf. Man är tacksam för att man har barnen.
Vad skulle man göra utan dem?!?! Det är först när de sover osm tankarna kommer. På dagarna hinner man inte tänka på samma sätt...

Vi har varit ute en del och busat i snön. Bakat lite och spelat spel och lekt m.m...
Barnen var på förskolan första dagen sen Melanie kom i torsdags. Det tyckte de var jättekul. Och de behöver det, träffa andra barn och få lite mer stimulans... det är kul att de trivs så bra :)

Melanie log mot mig första gången förra söndagen... ååhh... jag kan inte beskriva känslan....
Jag blev alldeles varm och lycklig inombords... Hjärtat är så fyllt med kärlek till henne och Joline och Alvin också förstås! Jag kände likadant deras första leende :)
Hon log så stort ett par gånger när jag pratade med henne... och hon log med öppen mun också... ååhh <3

Idag så låg hon i sitt ena babygym och boxades med den blå kossan och hon tittade på den och det var precis som hon riktad ein sig på den och boxade medvetet :)

Jag och Melanie följde med till badet idag... Joline hade ju simlektion... Sen efter det så badade Dennis med båda två... det gick bra, jag satt ju och kollade på också... Melanie bara sov och sov... Flera mammor kom fram och frågade hur gammal hon var och kommenterade hur söt hon är... en mamma kom återigen när vi var i omklädningsrummet och Melanie låg på en skötbädd medans jag bytte blöjan och då sa mamman att hon ville se henne vaken och kommenterade återigen att hon är VÄLDIGT söt :) sen ropade hon på sin 11åriga dotter för att visa henne :) det är kul att höra, fast jag vet ju redan att hon är väldigt väldigt  söt :) hon är mycket lik Joline när hon var liten tycker jag... det har varit likadant med Alvin och Joline att folk ofta kommenterade hur söta de var :) skryt skryt... men skryta om sina barn är tillåtet... ens egna barn är ju alltid sötast och finast ;) 

Efter simmet blev det Mc D och det är ju aldrig fel... har inte alls mått bra idag... har mjölkstockning, feber och världens huvudvärk och alltihop började igår.... usch! Knaprar panodil... kan ju inte ta nåt annat eftersom jag ammar... det gör sååå ont i mina tuttar att jag inte ens kan snudda vid dem... Melanie får i sig mat iaf så det är ingen fara med det... 

Dennis bastar och badar bubbepool med två av hans vänner... de kom i eftermiddags så vi åt tacos till kvällsmat, sen spelade de lite Wii med barnen oc det blev lite godis och sen var det läggdags för barnen så då gick de ut.
Vi har ju en egen bastu i våran tvättstuga men vi har fått stopp i avloppet så det går ju inte att duscha där. Så då sa våran hyresvärd att han skulle ändå inte vara hemma ikväll så de kunde basta hos honom och han har ju en relaxavdelning med bubbelpool och allt så det tackade de ju inte nej till! :) Vi har badat där för längesen också...
Det värsta är ändå att jag inte kunnat tvätta på tre dagar... jag som tvättar typ en maskin om dagen. Min tvätthög bara väääääxer... isch! Jag ska in och tvätta hos grannen imorgon... hyresvärdens föräldrar som vi bor knut i knut med.... de andra grabbarna ska ju sova här inatt och meningen är ju att Dennis ska försöka fixa tvättstugan imorgon men jag anar att de har tagit med sig några öl dit ut så de är nog inte så jättepigga imorgon :)

Jag ska lägga mig nu tänkte jag... måste verkligen sova... ta ett par panodil igen...
Mitt psyke och tålamod är ju inte det bästa just nu... lägg ihop det med en VÄLDIGT trotsig Alvin så kan ni ju räkna ut att det blir en del bråk,gråt och tjafs om en massa småsaker här hemma just nu... han testar oss om och om igen... mitt tålamod är i vanliga fall väldigt stort det vet jag. Dennis har alltid sagt att jag ska vara mer "hård" och bestämd när det gäller trots. Det har jag blivit nu och höjer rösten när han vägrar lyssna. Fast jag gillar det inte. Men jag har varit deppig innan och så nu är man sjuk också... man kan inte alltid vara på topp jämt.
Jag hoppas att jag kan bli som förrut snart igen... jag känner mig så arg och ledsen inombords på allt som hänt och det är klart att det märks utifrån också... rädd har man blivit också... livrädd att nåt ska drabba mina barn eller att nåt ska hända dem.. eller mina andra nära och kära... för det är nu man har fattat hur skört livet egentligen är... så man ska leva fullt ut... varje dag räknas...

Det är så underbart att vara hemma nu och mysa med barnen så mycket man kan...
Önskar det kunde vara så i flera år till... men man är ju inte född miljonär och lär ju inte dö som en heller...

Måste berömma och skryta om vår Alvin också!
Han är torr nu! Han har ingen blöja på natten heller! =)
Han som inte var ett dugg intresserad förräns dagen efter Melanie kom... DÅ skulle han kissa på pottan och så började det! Ocj nu har han sovit utan blöja i fem nätter tror jag det är och inte en enda kisseolycka :) och skulle det hända skulle det ju inte vara nån fara heller... stolt är man iaf! Han sa idag att 
"jag kan inte vänta längre på att bli stor!"
 Han vill bli stor, snart, helst nu! Samtidigt som jag undrar varför denna brådska att bli stor... han ska ju njuta av att vara liten... men han ser nog bara fördelarna med att vara stor kanske....

Och Joline är så klok... och hennes kommentarer och frågor och svar på saker och ting gör att man blir förvånad... tänk att hon är så stor nu min lilla tjej... det är inte klokt vad tiden går fort!

Man omvärderar livet nu... jag tänker njuta av varje sekund... och inte längre bekymra mig för små bagateller längre... det finns så mycket viktigare saker... nu ska jag krypa ner i sängen brevid våran bebis och snosa på henne tills jag också somnar....


Godnatt med er...