År 2009
avlivning? det är så hemskt... varför fick han inte leva?
Varför fick vi inte åtminstone en chans att rädda honom?
Jag skiter i pengarna från försäkringsbolaget! Jag hade betalat det dubbla... vilken summa som helst!
Och jag hade inte velat ha ett öre tillbaka! Bara vi hade fått hem en frisk katt...
Han saknas så fruktansvärt mycket.
Det här har varit det värsta året i mitt liv... och imorgon blir det ett nytt år och för första gången i mitt liv är jag livrädd för vad som kommer att hända under nästa år.... vad kommer vi att drabbas av under 2010....
Innan har man sett fram emot vad ett nytt år har att komma med... men inte den här gången....
År 2009 kommer att vara ett svart år som man alltid kommer tänka tillbaka på med en klump i hjärtat och i magen.... och hur ser livet ut om ett år?
Och man önskar man kunde vrida tillbaka tiden tills allt var bra... varför förstod man inte då hur bra allt var????
Det började i Mars när min svärmor fick veta att hon hade bröstcancer... det kom som en chock...
Ännu värre blev det några veckor senare när svärfar föll ihop och fick ett anfall... skyndade oss in allihop till sjukhuset så fort vi kunde.... stroke var det första man tänkte på och tyckte att det var det värsta eftersom han bara var 50 år.... en lättnad när man träffade honom och talet hade kommit tillbaka....
Hjärtat började bulta i panik och man mådde illa när man märkte på läkarna att det var allvarligt men de ville inte säga nåt... inte än... de stod och trampade och visste nog inte hur de skulle berätta för Olles barn att deras pappa hade lungcancer... en lungcancer som satt så illa att operation inte var att tänka på för det var en alldeles för stor risk att det skulle gå väldigt snett. En lungcancer som dessutom hade spridit sig till hjärnan där ett tiotal metastaser satt och tryckte på hjärnan.... Mirakel kan ske sa läkaren... men förmodligen skulle de bara kunna hålla tillbaka cancern i 3-4 år...
Allt kändes som en jäkla mardröm och ända sen dess har allt varit upp och ner!
Min svärmor operardes för sin cancer som vi sen fick veta var mycket aggresiv så hon var tvungen att gå igenom en cellgiftsbehandling ifall det var nån liten cell som smitit iväg nån annanstans....
Både svärmor och svärfar gick igenom dessa behandlingar hela sommaren...
Svärmor har återhämtat sig och jobbar igen.... Svärfar kämpar fortfarande... och för ett tag sen såg det ljust ut.... läkarna var förvånade att både den i lungan och de i hjärnan dragit sig tillbaka så mycket som de gjort och man började nästan känna ett hopp igen! Tänk om det var ett mirakel!
Hoppet dog för några veckor sen när helt plötsligt det hade växt i kroppen igen... ett år är det prat om nu... ett år?? Va fan! Han är 51...
Inte nog med det här.... all medicinering har gjort att hans rygg blivit förstörd och han har fruktansvärt ont... Så ont att han ett tag bara satt i rullstol.... på julafton var han lite piggare. Då gick han med rullator här hemma fram och tillbaka... rollator när man är 51? Toaförhöjning, sjuksäng, och allt annat som finns i deras hem nu... det är så fel... idag skulle han ha fått operera sin rygg så han slapp den här smärtan... men det fick ställas in för det kom in en 3-åring akut som behövde opereras. En 3-åring?? Lilla barn... vad har du råkat ut för?
Det är nog under detta år som jag verkligen har förstått hur grymt livet kan vara. Och hur maktlös man är som den lilla människa man är.
Och våran ekonomi de här månaderna ska vi inte prata om.... världens hög med allt på en gång kom denna månaden...24 000 i räkningar... det är rekord... god jul!
Sen att vi lagt ut och sammanlagt ska lägga ut så det blir en summa på mer än 10 000 på våra älskade bilar de här 2 månaderna också.... kanske lite mer för Dennis bil startade inte imorse och detär inte batteriet så vi får väl se vad vi har att vänta oss där.... men det ekonomiska är ju inget problem egentligen... vi klarar ju oss... och man känner sig väldigt fånig och löjlig om man skulle gnälla om det för det är så litet jämfört med det andra.
Det var bara att min sambo tyckte imorse att nu får det FAN var nog! Har vi det inte jobbigt som det är!
Det är nog första gången i mitt liv som jag har sett honom riktigt deppig... och det gör mig förtvivlad också.
Han brukar stänga av sina känslor... så han i vissa ögon kanske verkar kall... men jag som känner honom så väl vet att det är precis tvärtom... det är ett sätt att skydda sig själv och kunna koncentrera sig på jobb och barnen och på allt annat... sen hinner allt ifatt honom också och då får man visa att man finns där och då kan man trösta....
För egentligen kan man ju inget göra... man måste bara finna sig i allt skit... och se det positiva i livet.
I vårat liv. Våra underbara barn. Och våran lilla bebis som är på väg.
Det är dem vi lever för. De är det bästa som finns och gör livet värt att leva.
Man kan inte lägga sig under täcket och tycka synd om sig själv.
Allt kunde varit mycket värre... det finns de som förlorar sina barn!
DET är det värsta som kan hända en.
Och vi måste stötta dem som lider ännu mer av allt just nu... min kära svärmor och svärfar...
Svärmor som är den mest osjälviska personen som finns. Hon fick lämna in deras katt ikväll igen för urinsten ( lagom till dessa dyrare röda dagar) men har kissen ont så kan man ju inte vänta tills helgdagarna är över bara för kostnadens skull... efter hon lämnat in katten så ringde hon och frågade om hon fick köpa en ny säng till Joline som hon hittat inne i Linköping. Alvin ska ju få Jolines växasäng men har ju inte kunnat få den än eftersom vi varit tvugna att köpa en ny till henne först och eftersom vi fått våra ekonomiska smällar detta år varje månad och knappt hunnit fylla på sparkontot utan att få tömma det igen så har det inte gått....
Hon ställer alltid upp och vill hjälpa alla andra fast hon själv har det svårt... jag önskar att man nån gång kunde få återgälda allt hon gjort för oss...
Också min mamma och min syster som man har fått ringa akut och de har kommit hit och ställt upp direkt när det varit nåt då vi måste ha kommit iväg snabbt är värda hur mycket som helst.
Pappa,lillebror, Kaj (Dennis bror) och Malin (Kajs sambo) är också personer som är underbara och finns där.
Så länge vi finns för varann och hjälper varann med alla motgångar är vi mycket starkare och då blir allt lite lättare...
Tack för att ni finns!
Klockan börjar bli mycket... men jag kommer nog inte kunna somna än... jag somnade med barnen förrut och sov ett bra tag...
Det här var ett dyster inlägg och jag väntar med att skriva om våran jul... som var helt underbar för att man får vara med dem man älskar och alla problem glöms bort för en dag....
Jag måste upp och pussa om mina älskade barn... mina fina gosungar!
Gott Nytt år på er!
Gizmo, min Gizmo...
Vi som tyckte vi har haft det kämpigt nu... det kändes bara som att snar vänder det! Snart blir det bättre!
Men nej... ännu ett hårt slag... en ny våg som drar oss ännu längre bak när vi simmar motströms...
Vi har förlorat våran Gizmo. Våran älskade lilla Gizmo. Våran lurvigaste familjemedlem.
Det gör ont. Jävligt ont. Saknaden svider och det blir inte bättre för att man tycker att man ser honom överallt.
Men nej, det är i ögonvrån man ser fel, det är nån av de andra kissarna eller något annat som man får för sig att det är Gizmo...
Det var i måndags, den 21:a december.
Jag och Alvin gick ner för att duka fram frukost, Joline och Dennis var kvar där uppe. Jag får syn på Gizmo som ligger i tv-rummet, han jamar till på ett konstigt sätt när han får syn på mig. Jag går fram till honom och klappar om honom. Inget spinnande. Han som alltid spinner när man klappar honom. Han trampar med framtassarna, lyfter på huvudet och försöker resa sig. Försöker hjälpa honom men hans ben vill inte. Jag tar upp honom i famnen och pussar på honom. Märker att han får ont så jag lägger ner honom igen och blir rädd att jag kanske skadar honom mer.
Tankarna bara snurrar i huvudet. Vad är de som har hänt?? Under natten?? Han låg mitt på öppet golv så han kan ju inte ramlat ner från nåt och skadat sig.. eller??
Ropar på Dennis som kommer ner fort.
Sen är allt luddigt i minnet. Paniken väller i mig, tårarna rinner och för barnens skull hålla sig sansad.
Hämtar telefonen, Dennis ringer Valla och medans han pratar med dem klappar jag Gizmo och pussar honom...
Han ligger på sidan och sprattlar med framtassarna. Han kämpar och jamar till då och då.
De frågar om vi kan ta en tid klockan tre. Nej nej... vi vill ha en akuttid. Nu. Kosta vad det vill.
Vi får en tid så fort vi kan komma in.
Upp fort och hämtar buren och bäddar med en handduk.
Dennis lägger in Gizmo i buren medans jag springer ut och skrapar rutorna och kör fram bilen och låter den vara igång så den ska bli varm.
Dennis vill inte låta mig åka eftersom vädret inte var det bästa och min hjärna fungerar inte i chock. Att få med oss barnen hade tagit för lång tid så jag hade inget val än att låta Dennis åka med honom...
Dennis torkar mina tårar och säger att det nog inte är så farligt. Det är säkert urinsten för det hade ju svärmors katt och han betedde sig sådär då. Kände mig mycket lugnare... Klappade på Gizmo inne i buren och sen for de iväg... Tiden gick så sakta... jag och barnen åt frukost...
Sen tänkte jag... det borde inte vara urinsten. Jag köper ju specialfoder mot just det för att de är kastrerade.
Sen ringde Dennis...
Jag svarade och det var helt tyst.
-Hur går det? Hur är det med honom?
- Nej... sa Dennis bara.
- Va?? Vadå nej?
Dennis fick knappt fram vad han skulle säga först.
Ett hjärtfel... ett medfött hjärtfel...
Det kan det ju inte vara, vi har ju inte märkt nåt och han är ju 6½ år!
Men jo... så är det... Gizmo hade låg temp, var helt förlamad i bakre delen, och hjärtat slog svagt.
Dennis sa att det inte finns nåt man kan göra. Det bästa var att låta honom somna in.
Jag började gråta, jag som inte fick säga hej då.... jag vill ju vara med där inne hos Gizmo.
Ska vi vänta tills du kommer frågade Dennis. Jag hörde ju Gizmo gny i bakgrunden till och från och visste ju att han hade ont. Så självisk kunde jag inte vara. Det skulle ju ta minst en timme innan jag och barnen hann in...
Vi lät honom somna in så snabbt det gick. Dennis var hos honom under hela tiden och klappade honom och pratade med honom...
Vetrinären och sköterskan hade varit jättebra. Vetrinären sa att det till 99% är ett medfött hjärtfel.
Oftast märker man inget, katten har inga symtom eller besvär. Och det kan gå på en natt. När hjärtat inte pumpar runt som det ska längre utan bildar proppar.
Jag har läst mycket om det på internet nu de här dagarna... Katterna som har det här blir mellan 1-12 år gamla... de flesta verkar bara bli runt 3-4 år... så vi får ju vara glada som fick ha honom i 6½ år iaf... men jag önskar så att vi hade fått ha honom längre.... även om man skulle av en tillfällighet fått reda på att han hade hjärtfelet så skulle vi inte kunnat göra något. Då hade man ändå fått låta tiden ha sin gång... då kanske man hade varit orolig jämt och varit rädd för att släppa ut honom m.m... samtidigt som man hade sluppit denna chocken som man fick nu....
Han har ju aldrig haft några besvär. Men de sista dagarna i hans liv vet jag att jag reagerade på att han var lite slöare än vanligt. Men inget som man trodde skulle vara så fel! En dag när jag skulle släppa in honom för vi var på väg ut så kom han lunkandes här ute och var på väg in när han helt plötsligt satte sig ut på gången. Hag hämtade honom, pussade honom och satte in honom och reagerade på att han bara satte sig ner på mattan i hallen. Han som brukar ha lite bråttom till maten annars... men det är ju som Dennis säger. Han sprang ju inte så ofta. Han gick lite mer "värdigt" och tog det lugnt helt enkel så det är ju bara nu som man kanske analyserar sönder allt! För jag vet ju att några dagar innan han gick bort så hoppade han upp hos mig i soffan när vi kollade på film och låg i min famn och kelade och spann som vanligt!
Han var så fin. Riktigt speciell! Finns nog ingen lugnare katt i sinnet. Han var en riktig livsnjutare. Han älskade våren och sommaren och då kunde han ligga ute hela dagarna och bara ha det skönt. Vintern var han oftast inne och knappt aldrig ute. Märkligt nog den här vintern har han varit ute mycket fast den här vintern har varit kallare än på länge... Nån dag förra veckan var jag orolig för han inte hade varit inne på hela dagen och natten men det var så skönt när man fick se honom komma lunkandes i snön... det är nästan så man förväntar sig att se honom komma när man släpper in de andra katterna... När jag tände adventsstaken dagen efter han dog och jag tittade ut genom fönstret så såg jag hans tasspår på dynboxen utanför fönstret. Han satt ju ibland och tittade in på oss. Men han ville inte alltid komma in då. Utan bara sitta där och titta...
Det gör ont... att veta att man aldrig mer ska få klappa honom och höra honom spinna sådär högt, aldrig mer få en såndär puss när han tryckte upp hela nosen i ansiktet på en. På mig... det var bara mig han kelade med. Han höll sig mest undan när andra människor var här. Han var inte så kelig mot Dennis heller. Aldrig mer få vakna mitt i natten av att de buffade i ryggen och han gjord plats för sig brevid mig. Och han spann. Klappade jag honom spann han och visste knappt hur han skulle ligga. Om jag bara låg så spann han iaf och bara njöt av värmen... han kunde ligga hos mig en hel natt sådär... aldrig mer.... aldrig mer borsta honom...
Han älskade att bli borstad... man kunde bara ta hans borste och stryka på den med tummen och så fort han hörde det ljudet så kom han springandes även om han var i ett annat rum. Jag både borstade och klippte tuffsar fr nån vecka sen... aldrig får jag göra det mer...
Det finns en liten procent... att det kunde vara ett virus som Gizmo hade.... men vetrinären tyckte inte att det riktigt stämde in på Gizmos symtom... det viruset är smittsamt och isf har de andra katterna också fått det.
Och det värsta är att man kan inget göra åt det heller. Ingen behandling, ingen medicin, bara vänta och se...
Men vetrinären hade varit säker på att vi inte behövde oroa oss för det... jag hoppas han har rätt....
Alvin är som tur är för liten. Joline blev ledsen. När Dennis kom hem med buren tom så frågade hon direkt.
Vi förklarade så gott vi kunde och hon grät. Vi sa att han har det bra nu, han har inte ont längre. Sen tänker man inom sig att "va faan, bra nu? Han hade det bra här hos oss när han fick må bra!!" Men nu slipper han lida mer... lilla kissen... Vi skrev ut lite kort på honom som hon höll hårt i och går och tittar på då och då...
När man tänker efter så här i efterhand så är man glad för att han fick vara här hemma när det hände. Tänk om det hänt honom ute nåntans och han hade legat och plågats in i det sista. Och vi kanske aldrig hade hittat honom!
Då hade man ju för alltid gått och undrat vad som hänt honom. Det var tur att Dennis var hemma och ledig också... samtidigt som om jag ville vara inne hos Gizmo så vet jag inte om jag hade klarat av att se honom livlös och helt kall sen. Jag kämpar med att få bort bilden av honom när han låg här och hade ont...
Men jo... helst av allt hade jag nog velat klappa honom och varit där inne hos honom. In i det sista... men jag trodde verkligen inte att det skulle gå så här illa....
Livet är verkligen inte rättvist! Inte alls... men det visste vi ju redan...
Vi har annat att kämpa vidare med nu... och det blir ju inte bättre det vet vi ju nu...
Julafton var det igår. Det blev en jättemysig dag där man kunde släppa tankarna och bara njuta och vara glad, se barnen så förväntansfulla och glada.
Men det tar jag i ett annat inlägg... Inte nu...
Nu ska jag göra nåt som jag aldrig brukar göra... Lägga in kort.
Gör ju aldrig det på barnen just för att nätet är så öppet och man vet aldrig vem som sitter bakom skärmen och vad de gör med bilderna. Men de här bilderna är på Gizmo.
Bara så att ni som inte vet hur fin han var ska få en bild av honom iaf!
Kort från när vi bodde i Hästhomlen
Mysmizmo, med så otroligt vackra ögon! Mizmo med Trixies kattungar, han var så snäll mot alla!
Liten Gizmo i puffen... tänk att han redan var sjuk då fast vi inget anade...
I somras... han älskade att ligga i gräset och gärna bli klappad då med :)
Tyckte ju också om att vara inne och mysa... Ligger i katträdet på första bilden och i barnens Tiger på den andra bilden....
Ute ock kollar läget. Du var så vacker.... både på insidan och utsidan...
Tänk om jag förstått då vilken gåva det är att få pussa på sitt älskade husdjur...
Att en sån fin katt med sånt stort hjärta av guld kan ha hjärtfel förstår jag inte.... han har alltid varit för snäll nästan. Åh vad jag saknar dig min älskade Gizmo Mizmo...
Man läser i tidningarna om alla hemskheter... en tvååring som blev påbackad och omkom och en treåring som brann inne??? Hur kan världen vara så grym?? Ingen ska behöva förlora sitt barn! Det är så fel!
Det är det värsta som kan hända en person...
Så tänk... jag är så glad... Att vi har två underbara friska barn... Och ett barn på väg i magen...
Ni är mitt liv och mitt allt!! Och tack vare er kan jag aldrig gå under!
Hoppas ni haft en bra jul... god fortsättning och god natt!
Kram
Ny vecka igen!
Din graviditet startade Tors 23 apr 2009.
Din menscykel är ca 28 dagar
Du blev gravid ungefär Tors 7 maj 2009 (ägglossningen).
Du är i vecka 35.
Du har gått 34 fulla veckor och 1 full dag (v34+1).
Du är i 8:e kalendermånaden.
Du är i trimester tre.
Beräknat förlossningsdatum Ons 27 jan 2010
Du har 40 dagar kvar till beräknad förlossning
Vecka 35: 17 dec - 23 dec 2009
Vecka 35
Kroppen: Nu ökar du snabbare i vikt, upp till drygt ett halvt kilo varje vecka. Av det går cirka 300 gram till barnet. Om du ökar väldigt mycket i vikt kan det bero på att du samlar på dig vätska. Det är oftast normalt men kan även vara ett av flera tecken på en komplikation. Mot slutet av graviditeten går du på fler besök hos barnmorskan för att till exempel upptäcka om blodtrycket stiger. Många får halsbränna, magen känns ofta full och det är svårt att hitta sköna ställningar på natten. Du får räkna med att vakna några gånger per natt för att kissa och vända dig i sängen.
Vid den här tiden gör barnmorskan en sammanfattning om hur din graviditet har varit. Du kan skriva ett förlossningsbrev där du skriver lite om dig själv och dina förväntningar på förlossningen, samt vilken form av stöd som du tror att du och din partner kommer att behöva.
Barnet: Fingernaglarna har nu vuxit ut helt och hållet på barnet. Barnets benmärg börjar producera röda blodkroppar. Du känner nu varje dag hur barnet rör på sig och det är inte ovanligt att du lagt märke till att ditt barn har en speciell dygnsrytm, som ofta fortsätter efter att barnet är fött.
Jag kom på att jag ju faktiskt har ett av mina barn här hemma... i magen dock och är lite väl svårt att gosa med men h*n finns ju här hos mig iaf :)
Så... lilla bebis... nu ska vi sova.... förresten så gör h*n redan det... det är lugnt i magen och stämmer det med dygnsrytmen så kommer det nog bli lika kanon som med våra båda andra barn. För de har alltid gillat att sova, mycket och länge :) eller kommer vi få igen det nu som alla säger??? Det återstår att se!
Och nu kom Dennis hörde jag... så god natt!
Nu SKA jag sova!
Nästan mitt i natten....
Varför är jag då det?
Jo... ångest!
Jag har sån ångest! Det är helt otäckt tyst i huset... det brukar väl iofs vara det så här sent... men på ett annat sätt.
Barnen är inte hemma! De sover hos farmor och farfar inatt... de tycker att det är jätteroligt givetvis...
Men jag mår inte särskilt bra av det! Jag vet ju att de har det jättebra hos farmor och farfar och att det är trygga där! Men jag går omkring och klättrar nästan på väggarna! Det finns mycket man borde passa på att göra nu men det blir mer gjort när barnen är hemma än nu...
Så därför kan jag inte sova än. Dennis kommer nog när som helst. Han är på pokerkväll igen! Men det är helt okej! Han frågade faktiskt om han fick ;)
Sen var det ju sista arbetsdagen för honom idag på ett bra tag. Han är ledig två veckor först och sen i Januari är han tjänstledig och ska jobba själv, utan Peab...
Men sen ska han tillbaks igen! :) Så han ville umgås med jobbarkompisarna ikväll och det kan han väl få då :)
Igår var det meningen att barnen skulle ha varit på dagis, men dagis ringde och sa att de hade flera fall av magsjuka nu. Jag har ju bett dem säga till när det är en massa sjukdomar som härjar. Det värsta var att Jolines dagis skulle ha pyjamasparty men både jag och Joline kom fram till att det var bäst att de skulle vara hemma. Hon sa själv att hon absolut inte vill bli kräksjuk igen! Så det var skönt att de var hemma! Vill ju inte bli sjuka nu när det är så nära inpå jul!
Det blåste och yrde rena stormen ute hela dagen så vi lekte inne, och tittade på den andra dinosauriefilmen de fick av farmor i söndags.
Idag var det jättefint väder ute! Snorkallt 10- men solen sken och det blåste inget så vi var ute och lekte i snön och så drog jag dem i pulkan nerför backen och de var ju jättekul! Tyvärr blev det inte så många gånger upp och ner för min kropp sa ifrån och jag vill inte föda bebis än :)
Sen när Alvin sov så skulle jag och Jullan passa på att sätta ihop pepparkakshuset. Det var ingen hit alls!
Det var trasigt från början och det bara gick av. Lustigt, jag har ju gjort det förr och aldrig varit med om det förrut! Efter en massa försök till att laga och fixa ihop det och efter brännblåsor på båda tummarna och trytande tålamod så sa jag till Joline att de fick äta upp det istället.... omöjliga sk-thus!
Men vi hade ju ett till och det gick mycket smidigare! Så det blev ett hus iaf! När Alvin vaknade så dekorerade barnen det så fint så :) de är så duktiga!
Det åts en del också naturligtvis, både av det misslyckade pepparkakshuset och dekorationen! :)
Tyvärr hade vi inga ägg hemma som jag trodde så kristyren får vi fixa till i helgen! :)
Efter kvällsmaten så åkte vi till farmor och farfar. Stannade kvar en stund innan jag fick pussar och kramar och åkte hem...
Barnen ville ju sova där i söndags men det gick ju inte då och idag passade det ju bra för imorgon ska Dennis och jag bege oss in till stan och handla julklappar :) så barnen får vakna när de vill imorgon och vi slipper stressa i dem frukost och fara iväg med dem på morgonen... våra barn tar god tid på sig att äta frukost. Mycket god tid på sig :)
Kanske ska göra ett försök att krypa ner i sängen iaf nu... annars somnar jag väl här :)
Åhhhhhhh! Vad jag saknar mina barn!
Natti!
Lilla bebis, snart får vi veta vem du är! :)
Din graviditet startade Tors 23 apr 2009.
Din menscykel är ca 28 dagar
Du blev gravid ungefär Tors 7 maj 2009 (ägglossningen).
Du är i vecka 34.
Du har gått 33 fulla veckor och 6 fulla dagar (v33+6).
Du är i 8:e kalendermånaden.
Du är i trimester tre.
Beräknat förlossningsdatum Ons 27 jan 2010
Du har 42 dagar kvar till beräknad förlossning.
Vecka 34: 10 dec - 16 dec 2009
Vecka 34
Kroppen: Under slutet av graviditeten är det vanligt att värkarna ändrar sig en aning, ibland kan det kännas som om lungorna trycks uppåt och man får svårt att andas för en stund. Det kan vara svårt att skilja förvärkarna från riktiga värkar. De kan komma tätt och upplevas som intensiva, ett sätt att särskilja dem är att ta ett varmt bad, det får förvärkar att avta medan riktiga värkar fortsätter.
Många börjar fundera allt mer på förlossningen. Det är vanligt att man är orolig för att något ska hända. Du kan vara orolig för att du har mått ”för bra” och tänka att ”det får inte vara så här lätt”. Eller så tänker du motsatsen, ”allt har varit så jobbigt, det kanske inte är meningen att jag ska få vara glad”. Det är vanligt och helt normalt. Även som partner kan man ha många funderingar. Det är svårt att förbereda sig på att vara ett bra stöd när man inte vet vad som väntar. En del blivande pappor eller partners kan uppleva tanken på förlossningen som skrämmande.
Barnet: Barnet är väl medveten om förvärkarna, men det tycks inte vara obehagligt på något sätt. Huden har antagit en mer rosa ton genom inlagring av underhudsfett, vid denna tidpunkt kan barnet utan vidare överleva utanför livmodern. Nu reagerar barnet olika på mammas, pappas/partners samt främmande personers röster.
Som sagt, snart!
Det är full fart i magen och man ser hur h*n far runt där inne för hela magen går i vågor :)
Barnen tycker att det är roligt att titta på. Speciellt Joline :)
Men först ska vi fira julafton och fira in ett nytt år... Sen så... är det inte många dagar kvar! :)
Hej mitt vinterland!
Det blev inget luciafirande för Joline i torsdags iaf. För torsdagmorgonen vaknade jag av att hon kräktes ner hela sängen!! Sen kräktes hon till och från heal förmiddagen! Hon låg i soffan hela förmiddagen och drack blåbärssoppa och vatten och fick upp det... sen konstigt nog när vi skulle äta mat så åt hon med god aptit och sen var hon sig själv igen! Vi tog det lugnt resten av dagen... spelade spel och kollade på tv'n...
Sen i fredags så mådde hon jättebra! Ingen tendens alls till att ha varit sjuk heller! Som tur var för hon var ju bjuden på kalas kl fem... eller party som hon sa och som det stod på kortet :)
Duschade henne och flätade håret för hon ville ha lockigt hår och sen gjorde hon sig så fin så :)
Skjutsade dit henne och sen åkte jag och Alvin och handlade. Sen åkte vi hem och tittade på tv och åt lite chips, dip och godis :)
Sen hämtade vi Joline och sen fortsatte vi med myskvällen! :) Dennis hade pokerkväll med sina jobbarkompisar.
I lördags gjorde vi inte så mycket... vi tog det lugnt. Var ute och lekte och sen på kvällen hade vi myskväll :)
I söndags åkte Dennis till Kaj i vanlig ordning och efter maten så åkte jag och barnen och lussade. Joline var lucia och Alvin var tomtenisse. Vi hade även med oss pepparkakor och bjöd på som vi gjorde häromdagen!
Först var vi hos mamma, sen åkte vi till pappa som inte var hemma, sen till Mickan men då hade Alvin redan somnat :) Sen åkte vi till farmor och farfar i Borghamn. Gick bort till en luciafest som Christoff med familj hade så där fikade vi och barnen lekte med de andra barnen där. Mycket trevligt :)
Sen hem till farfar igen som tyvärr inte orkade följa med dit :(
Åt kvällsmat där och kollade på film och barnen fick varsin julklapp. Varsin pyjamas och varsin film låg det i paketet :) sen somnade barnen på vägen hem i bilen...
I måndags kom det lite snö så vi var ute en sväng. Tyvärr var det inte så mycket men Joline kunde åtminstone göra en snöängel!!! :) Sen åkte de elbil och lekte i lekstugan.
Alvin förklarade för mig hur hans halsduk skulle vara innan vi gick ut..
- Jag ska ta på min halsduk... så gör man! Färdigt!
Jag tittade bara på honom och log.
- Är jag knasig? frågade han.
-Ja lite knasig är du, sa jag och kramade honom.
- Är jag en knasboll, sa han och skrattade :)
Han härmar Kalle Anka nu för han säger att han är Kalle Anka och Musse Pigg i Musse Piggs klubbhus eller vad det heter som går på tv'n. Han gör såntdär Kalle Anka ljud som inte går att beskriva med bokstäver :)
Joline hon är Mimmi och Kajsa. Det är hon som har börjat med det där att hon är den och den i alla möjliga program och filmer :) de är söta när de diskuterar med varann! :)
Joline hon säger ofta till folk att hon är fyra år och sen blir hon fem år och sen när hon blir sex år så ska hon börja 6-års! Det ser hon fram emot! Och när hon fyller fem år vill hon ha tingelingtårta för hon fick princesstårta när hon fyllde fyra.
Då säger Alvin att han är två år och håller upp två fingrar och säger att han fick Blixten Mqueen tårtor och det stämmer ju och när han fyller tre år vill han ha dinousaurietårta och hajtårta :)
Igår så var barnen på dagis. De såg fram emot det och var såå glada! Och ännu mer glada blev de när de fick se att det hade kommit ännu mera snö!! :)
Alvin och hans kompisar hade åkt pulka i lilla backen :) Joline hade också varit ute i snön och lekt och dragit varandra i pulkorna! :)
Sen på kvällen så hade Alvins dagis luciafirande. Alvin ville vara tomte och Joline fick ta på sig sina luciakläder.
Och så fort vi visade oss så tog de emot båda barnen och ropade så Joline också fick vara med i tåget :)
De visste ju att Joline hade missat hennes lussetåg :) det var så snällt och jag blev så glad!!! Det blev Joline med :) det snöade och var jättekallt men ändå mysigt att stå där och lyssna på när barnen sjöng :)
Så fina var de!!
Idag har vi varit hemma mest. Och det hade kommit massor av snö inatt!!!! Jättemysigt!! Jag älskar nog snön lika mycket som barnen :) tyvärr har det ju blåst hela dagen och det kan man ju vara utan!
Lekte inne på förmiddagen och efter maten så gick vi ut i snöyran. Det blåste hela dagen och jag väntade på att det skulle lugna sig men det gjorde det ju inte så efter maten gick vi ut ändå. Lekte i snön och jag drog dem i pulkan och de fick turas om att styra med ratten för det är viktigt ;)
Sen kastade vi snö på varann. Alvin var bekymrad för sin sandlåda som var helt täckt av snö. Han sopade bort all snön sen tog vi av locket och då trodde han på mig att det inte gick att gräva i sanden :)
Sen tog vi bilen och postade julkorten och sen hem till mamma för att hämta min färg som jag lämnat där så vi kan färga kristyr när vi ska göra pepparkakshuset. Fick fika där också så barnen var helnöjda!! :)
Åkte hem sen och kollade på en av de nya tecknade dinosauriefilmerna de fick av farmor i helgen.
Sen blev det kvällsmat, sen duschade jag Alvin medans Mickan spelade Kitty Memo med Joline och sen duschade
Mickan Joline. Sen var det bokläsning och läggdags :)
Och nu ser jag att det är läggdags för mig med... trött...
Natti Natti!
När ska det vända?
Jag sitter här, trött... vilket är konstigt för jag har knappt gjort någonting idag!
Vaknade imorse och kände att Joline var precis brännhet. Hon hade 39,6 så det vara bara att ge henne medicin.
Åt ganska sen frukost för båda barnen var så trötta. Och jag med iofs. Sen har Joline legat på soffan i pyjamas med filt och kudde i stort sett hela dagen. Sovit, druckit, kollat på film och fått medicin om vartannat, hon har knappt ätit nåt men huvudsaken är ju att hon dricker iaf. Alvin och jag har fått hålla oss i närheten. Så fort jag gick ur rummet ropade hon att hon ville att jag skulle vara hos henne. Hon var orolig. Lilla gumman... Alvin mår mycket bättre iaf! Men han fick vara hemma med mig igårkväll från simmet iaf. Vågar inte riskera att han blir sjuk igen! Mickan åkte och badade med Joline på simmet och sen åt de på Mc D efteråt :) då mådde Joline jättebra!
Vi skulle egentligen ha gått på 2½ års kontroll med Alvin idag men fick ringa och avboka det och fick en ny tid i Januari. Men Dsk sa att hon vet ju egentligen att Alvin är väldigt duktig och tidigt utvecklad med språket och så :) hon är väldig imponerad av hans prat. Det var hon med Joline också :) roligt!!
Han var så söt idag när vi satt och åt mat.
- När jag blir stor ska jag bli pappa.
-Ja, det kommer du bli.
- Mmm... när jag blir stor och tjock!
Jag vet inte vad för bild Dennis och jag har gett honom av att vara stor och vuxen. Jag är gravid och tjock! Dennis har större mage än jag som är i 8:e månaden!! Han kanske tror att när man blir stor så blir man tjock :)
Sen när vi åt kvällsmat sa han till mig:
- Mamma, titta på mig!
- Ja? sa jag som inte riktigt förstod. Men han såg väldigt stolt och glad ut.
- Mamma, titta på min tallrik då!
Då hade han ätit upp alltihop. All yoghurt och puffar. Det brukar han iofs göra både morgon och kväll men idag på middagen så blev jag så väldigt glad när han åt upp all sin mat så jag berömde honom väldig mycket. Mat har han alltid ätit bra. tills för ett par månader sen då han är misstänksam mot allt kött! Potatis och allt annat går ner. Men vad man än gör, kötträtter, korv, kyckling eller fisk så åker det oftast ut! Vissa maträtter går bra ibland. Men det är förhoppningsvis en övergående period. Och det är ju ingen fara. Han har ju haft lite att "ta av" om man säger så och han är ju inte direkt underviktig nu heller :)
Imorgon skulle de egentligen ha fått gå på dagis men nu blev det ju inte så. Var likadant igår. HAde tänkt att de åtminstone skulle få gå två dagar i veckan för att få leka av sig men det gå ju inte så länge de är sjuka. Men nu är det väldigt skönt att jag går hemma iaf så slipper jobbet bli lidande och våran ekonomi ;)
Det tråkiga är att Jolines förskola har luciafirande imorgon... hon som går runt och sjunger julsånger och ser fram emot det... man kan ju hålla tummarna för att hon ska vara feberfri hela natten inatt och hela dagen imorgon och att hon är så pigg så vi kanske kan åka och titta på det iaf... en önskan är det ju.... inte hela världen om hon missar det, men tråkigt...
I år har vi nog allihop bara en enda riktigt stor önskan... ett mirakel...
Vi fick ju lite nytt hopp. Men nu.
Bakslag.
Igår fick vi ett tråkigt besked... det som för någon månad sen var bättre... är sämre igen... och nu har man en massa frågor som man vill ha svar på... vad händer nu? Vad kan man göra? Inte göra? När kan det oundvikliga ske? Varför, varför, varför?
Maktlöshet är det värsta som finns! Man måste bara acceptera att det är som det är, och det känns för jävligt!
Snälla, snälla... kämpa....
På bättringsvägen.
Idag har Alvin varit feberfri hela dagen! Jätteskönt! Däremot kräktes han upp slem imorse över hela sig.
Så det blev ett bad det första vi gjorde imorse. Sen efter ett tag var det dags igen men inte lika mycket då...
Så idag har varit en lugn dag. Mest suttit i soffan. Lekt med bilar och kastat boll och det tyckte han var jättekul :)
Sen somnade han nästan vid maten så då la jag honom i soffan istället. Då passade jag och Joline på att spela Hello Kitty memory. Fikade med chokladbollar när Mickan kom och Alvin vaknat.
När Dennis kom hem så åkte jag och Joline på gympan. Det var avslutning idag. De fick diplom och en liten påse med sig hem :)
Som tur är så är uppehållet inte så långt!Joline älskar gympan!! :)
Efter det handlade jag och Joline en del och sen hem och åt kvällsmat!
Då var Alvin piggare än vad han varit innan idag så förhopnningsvis är han sig själv imorgon!!
Barnen skulle egentligen ha gått på dagis imorgon men de får vara hemma istället och mysa med sin mamma :)
Nu ska jag krypa ner i sängen och sova.... och det ska bli så skönt!
Natti på er!
v.33
Din graviditet startade Tors 23 apr 2009.
Din menscykel är ca 28 dagar
Du blev gravid ungefär Tors 7 maj 2009 (ägglossningen).
Du är i vecka 33.
Du har gått 32 fulla veckor och 3 fulla dagar (v32+3).
Du är i 8:e kalendermånaden.
Du är i trimester tre.
Beräknat förlossningsdatum Ons 27 jan 2010
Du har 52 dagar kvar till beräknad förlossning.
Vecka 33: 3 dec - 9 dec 2009
Vecka 33 |
Upp å Ner
Jag har nog inget att skylla på den här gången för tiden har funnits ibland. Däremot inte min lust.
Ibland är det bara lite för mycket av allting. Lite för mycket motgångar. På en gång.
Den där medvinden verkar inte riktigt hitta oss. Men samtidigt ska man inte gnälla. Det kunde varit värre.
Man lär sig uppskatta det man har, mina underbara älskade barn, min fina fina sambo och resten av min familj både på min sida och Dennis!
Samtidigt blir man så jävla rädd och man undrar när ska det hända nåt nästa gång? Och vad ska hända?
Vem av oss ska drabbas?
Men man kan ju inte gå omkring och vara rädd hela tiden heller. Man måste ju våga leva. För man kan ändå inte skydda alla från allting!
Så är det. Det här var ett dyster inlägg i juletid. Allt känns inte sådär svart. Inte längre. Mina svackor håller i sig en- max två dagar sen är jag nog en alltför optimistisk person för att vara depiig en längre tid....
Så vad har hänt under denna tiden då?? Ni behöver inte vara oroliga! Jag ska fatta mig så kort jag kan :)
Alvin fick sin svininfluensaspruta den 18 nov... det var helt otroligt! Han var såå duktig!!!
Han ville inte sitta i mitt knä för han skulle minsann sitta på egen stol så jag satt framför honom och höll i hans arm medans tjejen tog sprutan på honom. Han grät inget. Han vände blicken till mig och sa "det gör ont" sen var det över och han fick en massa beröm!! :) Sen sa han själv flera gånger. "jag var så duktig och ta sprutan"
Sen gick vi till fiket och åt bakelse för att han varit så duktig. Det gjorde vi ju efter att Joline hade tagit den.
Skillnad på person som tog den också. För Joline fick panik och det var inte konstigt med en nipprig sköterska som inte föreberedde Joline på nåt utan bara tog tag i armen och stack henne! Fy!
Förra fredagen jobbade jag min sista dag! Så skönt! Så UNDERBART skönt! :)
Så vi har varit ledig en hel vecka jag och barnen. Eller ja, de var på dagis på tisdagen just för att de skulle få leka med andra barn lite!
Måndagen var vi hos mamma och gjorde marsipangodis jag och barnen :)
Sen var Mickan med Joline på gympan. Medans jag och Alvin var kvar hos mormor.
I tisdags var barnen på dagis som sagt. Och på kvällen var det sim.
I onsdags så hämtade vi Jolines kompis A på dagis vid ett så hon fick följa med oss hem och leka lite :)
Hon och Joline leker så bra! Och Alvin fick också vara med en del. När vi var på väg till dagis så frågade han om och om igen " Får jag vara med och leka?" Och det fick han en del sen när vi kom hem så det var roligt.
Alvin och Joline leker faktiskt väldigt bra tillsammans! Visst blir det lite tjafs och tjuvnyp ibland men överlag leker de jättebra ihop! Alvin kan ställa sig vid tröskeln till Jolines rum om hon är där inne och leker och fråga " Får jag leka i ditt rum? Får jag vara med?" Och Joline kan göra likadant till honom om han leker på sitt rum :)
Alvin pratar väldigt flytande och rent nu. Man tycker han har pratat bra länge men lite mer har det förändrats för nu är meningarna längre och i rätt följd och man kan diskutera på ett annat sätt :) Han har ju alltid gillat och berätta vad de har gjort på dagis t.ex. om han lekt med sin kompis A och vad de har gjort och om han slagit sig m.m. Han har bett att få gå på toaletten på dagis också och det är ju jättebra! Jag tänkte vi skulle köra utan blöja här hemma nu när jag ändå är hemma så får vi se om det fungerar! :)
Iaf så var Jolines kompis här tills klockan halv sex på kvällen så de fick leka länge! Jättekul hade de iaf! :)
Vi gjorde våfflor och hade mysigt!
I torsdags så var vi hemma bara och gjorde inte så mycket. Jag och barnen och mamma åkte till Mjölby för att hämta audin som varit inne på lackering i mer än två veckor! När vi skulle hämta den första gången var det mörkt så vi lyste med hellysena för att se hur den såg ut och då var den lila!!! :S de sa att det inte hade synts i dagsljuset... kulören var fel så bilen fick stanna kvar då.
Men i torsdags tog vi hem den. Nu är den fin igen :) sen sved det ju lite att slänga bort 3000 som kunde varit julklappspengar på något som någon annan förstört för oss... men sånt är det ju...
I fredags kom farmor på morgonen för att ha barnen. Jag, Mickan, och pappa skulle på begraving. 25 mil neråt... där vi bodde förrut. Min faster dog för två veckor sen. Oväntat. Hemskt är det! Pappa har förlorat tre av sina syskon på 1½ år... Nu har han en syster kvar... Ludvi var sjuk så han kunde inte följa med.
Jag träffade släkt som jag inte sett på många, många år! Och det var trevligt även om själva anledningen till att vi var där var sorglig. Själva begravingen var fin. Det var en kille som sjöng så fint. Tårarna rann. Och den där känslan att man aldrig mer får träffa henne igen är så hemsk. Aldrig nånsin mer! Efter begravningen blev det fika i församlingshemmet och efter det åt vi mat hemma hos min fasters sambo. Det är så ledsamt. Man önskar att man kunde trösta hennes barn och barnbarn, och hennes sambo.... livet är så orättvist ibland!
Kom hem hit strax efter åtta och kom innanför dörren och hörde att Dennis läste saga för barnen däruppe så då blev det bråttom upp. Pussar och kramar från barnen är precis det man behöver efter en sån dag! "Jag har snaknat dig jättemycket" Sa Alvin Och jag med sa Joline.
Men de hade haft det jättebra med farmor. När hon kom på morgonen så hade hon med sig varsitt par skor till dem. Alvin fick ett par gula och svarta vinterskor PAX. Joline fick ett par röda Viking. De har ju varsitt par viking som jag köpte för ett tag sen men skor går ju alltid åt. Nu ska Alvin bara ha sina nya! :) han blev helt till sig när han fick dem och tog på sig dem direkt. Sen sprang han efter Joline med hennes skor i handen och sa "Joline, dina nya skor!!!" och undrade varför inte hon var så glad som han var. Det var hon väl egentligen men inte just då :)
Igår så var Dennis iväg. Jag och barnen var ute och lekte på förmiddagen en stund. Alvin sprang direkt och tog på sig de nya skorna och rätt blev det. Det var ju bara att han glömde överdragsbyxorna i sin iver :)
Sen efter maten somnade Alvin en stund. Joline pärlade och spelade spel med Mickan som kom sen. När Alvin vaknat och Mickan åkt så gjorde vi chokladbollar...
När jag och barnen skulle ha lördagsmys med chips, dipp och godis så märkte jag att Alvin inte var sig själv. Jättevarm var han och hade hög feber! Dennis kom då med så vi gav medicin. Han har ju varit lite snorig. Det är vi allihopa, hela familjen! Men han blir ju alltid mycket sämre än vi andra. Stackarn, min lilla goskille! :(
Det var Dennis och min 7-årsdag igår. men vi firade inte så hårt :) pussades lite extra kanske ;)
Idag har han också haft hög feber som återkommer så fort medicinen går ur kroppen!
Vi var nere hos farmor och farfar en sväng. Eller ja, farfar är ju inlagd på sjukhuset igen :( så vi var hos farmor.
Svärmor är ju från tyskland från början och där har de en tradition på denna dagen.
S:T Nikolaus (stavfel kanske?) är tomtens bror och han lämnar alltid fyllda julstrumpor hos farmor den här dagen! Joline tyckte att det var lite konsigt hur han kunde veta att han skulle lämna en strumpa med tjejgrejor och en med killgrejor! Det var konstigt!! Joline fick en jättefin julklänning, vita leggings, rosa strumpbyxor, hellokitty strumpbyxor, eltandborste med Bratz, och tandkräm till, en reflex elefant, godis m.m Alvin fick en Blixten Mqueen tröja, ett par tuffa jeans med bälte, strumpor, långkalsonger, eltandborste med spindelmannen och tandkräm till, han fick också en reflexelefant, godis m.m. Sen åt vi mat där. Alvin åt yoghurt för han var inte alls sugen på mat. Sen var farmor och Joline i kiosken och köpte glass och den åt han inte upp. Däremot tackade han för den till farmor 20 gånger :) sötnosen! :)
Vi åkte hem skapligt, åt kvällsmat, läste bok och sen somnade de båda ganska snabbt. JAg med... därför sitter jag vaken än för nu kan jag nog inte somna...
Jag och Alvin var vakna flera gånger inatt, han ville ha juice och vatten och det är ju jättebra att han dricker iaf, även om han inte äter så mycket... Får hoppas han är bättre imorgon iaf!
Det är inte långt kvar till julafton heller!! Joline hon räknar ut kvällen innan vilken lucka de ska öpnna nästa dag.
De har varsin paketkalender som de öppnar på morgonen. Och varsin chokladkalender som de öppnar efter frukosten. Sen har de två chokladkalendrar var till som de får öppna på kvällen. Men chokladkalendrarna är jag oskyldig till. Jag anade att de skulle får några såna :) de har fått varsin av farmor, mormor och Mickan. Så jag köpte ingen sån. Däremot köpte jag presenterna och fyllde paketkalendrarna. 48 paket... nästa år blir det ännu en till :)
Och jag som lovade att det här inte skulle bli ett långt inlägg... sorry!
Nu ska jag lägga mig... Dennis kommer nog när som helst nu....
Gonatt!
