MyPreciousss

Vi som tyckte vi har haft det kämpigt nu... det kändes bara som att snar vänder det! Snart blir det bättre!
Men nej... ännu ett hårt slag... en ny våg som drar oss ännu längre bak när vi simmar motströms...
Vi har förlorat våran Gizmo. Våran älskade lilla Gizmo. Våran lurvigaste familjemedlem.

Det gör ont. Jävligt ont. Saknaden svider och det blir inte bättre för att man tycker att man ser honom överallt.
Men nej, det är i ögonvrån man ser fel, det är nån av de andra kissarna eller något annat som man får för sig att det är Gizmo...

Det var i måndags, den 21:a december.
Jag och Alvin gick ner för att duka fram frukost, Joline och Dennis var kvar där uppe. Jag får syn på Gizmo som ligger i tv-rummet, han jamar till på ett konstigt sätt när han får syn på mig. Jag går fram till honom och klappar om honom. Inget spinnande. Han som alltid spinner när man klappar honom. Han trampar med framtassarna, lyfter på huvudet och försöker resa sig. Försöker hjälpa honom men hans ben vill inte. Jag tar upp honom i famnen och pussar på honom. Märker att han får ont så jag lägger ner honom igen och blir rädd att jag kanske skadar honom mer.
Tankarna bara snurrar i huvudet. Vad är de som har hänt?? Under natten?? Han låg mitt på öppet golv så han kan ju inte ramlat ner från nåt och skadat sig.. eller??
Ropar på Dennis som kommer ner fort.
Sen är allt luddigt i minnet. Paniken väller i mig, tårarna rinner och för barnens skull hålla sig sansad.
Hämtar telefonen, Dennis ringer Valla och medans han pratar med dem klappar jag Gizmo och pussar honom...
Han ligger på sidan och sprattlar med framtassarna. Han kämpar och jamar till då och då.

De frågar om vi kan ta en tid klockan tre. Nej nej... vi vill ha en akuttid. Nu. Kosta vad det vill.
Vi får en tid så fort vi kan komma in.


Upp fort och hämtar buren och bäddar med en handduk.
Dennis lägger in Gizmo i buren medans jag springer ut och skrapar rutorna och kör fram bilen och låter den vara igång så den ska bli varm.
Dennis vill inte låta mig åka eftersom vädret inte var det bästa och min hjärna fungerar inte i chock. Att få med oss barnen hade tagit för lång tid så jag hade inget val än att låta Dennis åka med honom...

Dennis torkar mina tårar och säger att det nog inte är så farligt. Det är säkert urinsten för det hade ju svärmors katt och han betedde sig sådär då. Kände mig mycket lugnare... Klappade på Gizmo inne i buren och sen for de iväg... Tiden gick så sakta... jag och barnen åt frukost...
Sen tänkte jag... det borde inte vara urinsten. Jag köper ju specialfoder mot just det för att de är kastrerade.
Sen ringde Dennis...
Jag svarade och det var helt tyst.
-Hur går det? Hur är det med honom?
- Nej... sa Dennis bara.
- Va?? Vadå nej?
Dennis fick knappt fram vad han skulle säga först.
Ett hjärtfel... ett medfött hjärtfel...
Det kan det ju inte vara, vi har ju inte märkt nåt och han är ju 6½ år!
Men jo... så är det... Gizmo hade låg temp, var helt förlamad i bakre delen, och hjärtat slog svagt.
Dennis sa att det inte finns nåt man kan göra. Det bästa var att låta honom somna in.
Jag började gråta, jag som inte fick säga hej då.... jag vill ju vara med där inne hos Gizmo.
Ska vi vänta tills du kommer frågade Dennis. Jag hörde ju Gizmo gny i bakgrunden till och från och visste ju att han hade ont. Så självisk kunde jag inte vara. Det skulle ju ta minst en timme innan jag och barnen hann in...
Vi lät honom somna in så snabbt det gick. Dennis var hos honom under hela tiden och klappade honom och pratade med honom...
Vetrinären och sköterskan hade varit jättebra. Vetrinären sa att det till 99% är ett medfött hjärtfel.
Oftast märker man inget, katten har inga symtom eller besvär. Och det kan gå på en natt. När hjärtat inte pumpar runt som det ska längre utan bildar proppar.
Jag har läst mycket om det på internet nu de här dagarna... Katterna som har det här blir mellan 1-12 år gamla... de flesta verkar bara bli runt 3-4 år... så vi får ju vara glada som fick ha honom i 6½ år iaf... men jag önskar så att vi hade fått ha honom längre.... även om man skulle av en tillfällighet fått reda på att han hade hjärtfelet så skulle vi inte kunnat göra något. Då hade man ändå fått låta tiden ha sin gång... då kanske man hade varit orolig jämt och varit rädd för att släppa ut honom m.m... samtidigt som man hade sluppit denna chocken som man fick nu....
Han har ju aldrig haft några besvär. Men de sista dagarna i hans liv vet jag att jag reagerade på att han var lite slöare än vanligt. Men inget som man trodde skulle vara så fel! En dag när jag skulle släppa in honom för vi var på väg ut så kom han lunkandes här ute och var på väg in när han helt plötsligt satte sig ut på gången. Hag hämtade honom, pussade honom och satte in honom och reagerade på att han bara satte sig ner på mattan i hallen. Han som brukar ha lite bråttom till maten annars... men det är ju som Dennis säger. Han sprang ju inte så ofta. Han gick lite mer "värdigt" och tog det lugnt helt enkel så det är ju bara nu som man kanske analyserar sönder allt! För jag vet ju att några dagar innan han gick bort så hoppade han upp hos mig i soffan när vi kollade på film och låg i min famn och kelade och spann som vanligt!


Han var så fin. Riktigt speciell! Finns nog ingen lugnare katt i sinnet. Han var en riktig livsnjutare. Han älskade våren och sommaren och då kunde han ligga ute hela dagarna och bara ha det skönt. Vintern var han oftast inne och knappt aldrig ute. Märkligt nog den här vintern har han varit ute mycket fast den här vintern har varit kallare än på länge... Nån dag förra veckan var jag orolig för han inte hade varit inne på hela dagen och natten men det var så skönt när man fick se honom komma lunkandes i snön... det är nästan så man förväntar sig att se honom komma när man släpper in de andra katterna... När jag tände adventsstaken dagen efter han dog och jag tittade ut genom fönstret så såg jag hans tasspår på dynboxen utanför fönstret. Han satt ju ibland och tittade in på oss. Men han ville inte alltid komma in då. Utan bara sitta där och titta...

Det gör ont... att veta att man aldrig mer ska få klappa honom och höra honom spinna sådär högt, aldrig mer få en såndär puss när han tryckte upp hela nosen i ansiktet på en. På mig... det var bara mig han kelade med. Han höll sig mest undan när andra människor var här. Han var inte så kelig mot Dennis heller.  Aldrig mer få vakna mitt i natten av att de buffade i ryggen och han gjord plats för sig brevid mig. Och han spann. Klappade jag honom spann han och visste knappt hur han skulle ligga. Om jag bara låg så spann han iaf och bara njöt av värmen... han kunde ligga hos mig en hel natt sådär... aldrig mer.... aldrig mer borsta honom...
Han älskade att bli borstad... man kunde bara ta hans borste och stryka på den med tummen och så fort han hörde det ljudet så kom han springandes även om han var i ett annat rum. Jag både borstade och klippte tuffsar fr nån vecka sen... aldrig får jag göra det mer...

Det finns en liten procent... att det kunde vara ett virus som Gizmo hade.... men vetrinären tyckte inte att det riktigt stämde in på Gizmos symtom... det viruset är smittsamt och isf har de andra katterna också fått det.
Och det värsta är att man kan inget göra åt det heller. Ingen behandling, ingen medicin, bara vänta och se...
Men vetrinären hade varit säker på att vi inte behövde oroa oss för det... jag hoppas han har rätt....

Alvin är som tur är för liten. Joline blev ledsen. När Dennis kom hem med buren tom så frågade hon direkt.
Vi förklarade så gott vi kunde och hon grät. Vi sa att han har det bra nu, han har inte ont längre. Sen tänker man inom sig att "va faan, bra nu? Han hade det bra här hos oss när han fick må bra!!" Men nu slipper han lida mer... lilla kissen... Vi skrev ut lite kort på honom som hon höll hårt i och går och tittar på då och då...

När man tänker efter så här i efterhand så är man glad för att han fick vara här hemma när det hände. Tänk om det hänt honom ute nåntans och han hade legat och plågats in i det sista. Och vi kanske aldrig hade hittat honom!
Då hade man ju för alltid gått och undrat vad som hänt honom. Det var tur att Dennis var hemma och ledig också... samtidigt som om jag ville vara inne hos Gizmo så vet jag inte om jag hade klarat av att se honom livlös och helt kall sen. Jag kämpar med att få bort bilden av honom när han låg här och hade ont...
Men jo... helst av allt hade jag nog velat klappa honom och varit där inne hos honom. In i det sista... men jag trodde verkligen inte att det skulle gå så här illa....


Livet är verkligen inte rättvist! Inte alls... men det visste vi ju redan...
Vi har annat att kämpa vidare med nu... och det blir ju inte bättre det vet vi ju nu...

Julafton var det igår. Det blev en jättemysig dag där man kunde släppa tankarna och bara njuta och vara glad, se barnen så förväntansfulla och glada.
Men det tar jag i ett annat inlägg... Inte nu...


Nu ska jag göra nåt som jag aldrig brukar göra... Lägga in kort.
Gör ju aldrig det på barnen just för att nätet är så öppet och man vet aldrig vem som sitter bakom skärmen och vad de gör med bilderna. Men de här bilderna är på Gizmo.

Bara så att ni som inte vet hur fin han var ska få en bild av honom iaf!



                                              Kort från när vi bodde i Hästhomlen
Mysmizmo, med så otroligt vackra ögon!           Mizmo med Trixies kattungar, han var så snäll mot alla!


                          Liten Gizmo i puffen... tänk att han redan var sjuk då fast vi inget anade...






I somras...  han älskade att ligga i gräset och gärna bli klappad då med :)







 Tyckte ju också om att vara inne och mysa... Ligger i katträdet på första bilden och i barnens Tiger på den andra bilden....






Ute ock kollar läget. Du var så vacker.... både på insidan och utsidan...






Tänk om jag förstått då vilken gåva det är att få pussa på sitt älskade husdjur...






Att en sån fin katt med sånt stort hjärta av guld kan ha hjärtfel förstår jag inte.... han har alltid varit för snäll nästan. Åh vad jag saknar dig min älskade Gizmo Mizmo...


Man läser i tidningarna om alla hemskheter... en tvååring som blev påbackad och omkom och en treåring som brann inne??? Hur kan världen vara så grym?? Ingen ska behöva förlora sitt barn! Det är så fel!
Det är det värsta som kan hända en person...

Så tänk... jag är så glad... Att vi har två underbara friska barn... Och ett barn på väg i magen...

Ni är mitt liv och mitt allt!! Och tack vare er kan jag aldrig gå under!

Hoppas ni haft en bra jul... god fortsättning och god natt!
Kram