År 2009
Och så har det passerat några dagar igen... har fortfarande svårt att förstå att Gizmo är borta och aldrig mer kommer tillbaka :( måste ta tag i och fylla i försäkringspapprena på honom... men det tar emot så fort jag sätter mig med dem... och jag bara glor på pappret från vetrinären där det står Gizmos namn och årtal och diagnos: aortatrombos.... akutavgift, undersökning, avlivning och kremering....
avlivning? det är så hemskt... varför fick han inte leva?
Varför fick vi inte åtminstone en chans att rädda honom?
Jag skiter i pengarna från försäkringsbolaget! Jag hade betalat det dubbla... vilken summa som helst!
Och jag hade inte velat ha ett öre tillbaka! Bara vi hade fått hem en frisk katt...
Han saknas så fruktansvärt mycket.
Det här har varit det värsta året i mitt liv... och imorgon blir det ett nytt år och för första gången i mitt liv är jag livrädd för vad som kommer att hända under nästa år.... vad kommer vi att drabbas av under 2010....
Innan har man sett fram emot vad ett nytt år har att komma med... men inte den här gången....
År 2009 kommer att vara ett svart år som man alltid kommer tänka tillbaka på med en klump i hjärtat och i magen.... och hur ser livet ut om ett år?
Och man önskar man kunde vrida tillbaka tiden tills allt var bra... varför förstod man inte då hur bra allt var????
Det började i Mars när min svärmor fick veta att hon hade bröstcancer... det kom som en chock...
Ännu värre blev det några veckor senare när svärfar föll ihop och fick ett anfall... skyndade oss in allihop till sjukhuset så fort vi kunde.... stroke var det första man tänkte på och tyckte att det var det värsta eftersom han bara var 50 år.... en lättnad när man träffade honom och talet hade kommit tillbaka....
Hjärtat började bulta i panik och man mådde illa när man märkte på läkarna att det var allvarligt men de ville inte säga nåt... inte än... de stod och trampade och visste nog inte hur de skulle berätta för Olles barn att deras pappa hade lungcancer... en lungcancer som satt så illa att operation inte var att tänka på för det var en alldeles för stor risk att det skulle gå väldigt snett. En lungcancer som dessutom hade spridit sig till hjärnan där ett tiotal metastaser satt och tryckte på hjärnan.... Mirakel kan ske sa läkaren... men förmodligen skulle de bara kunna hålla tillbaka cancern i 3-4 år...
Allt kändes som en jäkla mardröm och ända sen dess har allt varit upp och ner!
Min svärmor operardes för sin cancer som vi sen fick veta var mycket aggresiv så hon var tvungen att gå igenom en cellgiftsbehandling ifall det var nån liten cell som smitit iväg nån annanstans....
Både svärmor och svärfar gick igenom dessa behandlingar hela sommaren...
Svärmor har återhämtat sig och jobbar igen.... Svärfar kämpar fortfarande... och för ett tag sen såg det ljust ut.... läkarna var förvånade att både den i lungan och de i hjärnan dragit sig tillbaka så mycket som de gjort och man började nästan känna ett hopp igen! Tänk om det var ett mirakel!
Hoppet dog för några veckor sen när helt plötsligt det hade växt i kroppen igen... ett år är det prat om nu... ett år?? Va fan! Han är 51...
Inte nog med det här.... all medicinering har gjort att hans rygg blivit förstörd och han har fruktansvärt ont... Så ont att han ett tag bara satt i rullstol.... på julafton var han lite piggare. Då gick han med rullator här hemma fram och tillbaka... rollator när man är 51? Toaförhöjning, sjuksäng, och allt annat som finns i deras hem nu... det är så fel... idag skulle han ha fått operera sin rygg så han slapp den här smärtan... men det fick ställas in för det kom in en 3-åring akut som behövde opereras. En 3-åring?? Lilla barn... vad har du råkat ut för?
Det är nog under detta år som jag verkligen har förstått hur grymt livet kan vara. Och hur maktlös man är som den lilla människa man är.
Och våran ekonomi de här månaderna ska vi inte prata om.... världens hög med allt på en gång kom denna månaden...24 000 i räkningar... det är rekord... god jul!
Sen att vi lagt ut och sammanlagt ska lägga ut så det blir en summa på mer än 10 000 på våra älskade bilar de här 2 månaderna också.... kanske lite mer för Dennis bil startade inte imorse och detär inte batteriet så vi får väl se vad vi har att vänta oss där.... men det ekonomiska är ju inget problem egentligen... vi klarar ju oss... och man känner sig väldigt fånig och löjlig om man skulle gnälla om det för det är så litet jämfört med det andra.
Det var bara att min sambo tyckte imorse att nu får det FAN var nog! Har vi det inte jobbigt som det är!
Det är nog första gången i mitt liv som jag har sett honom riktigt deppig... och det gör mig förtvivlad också.
Han brukar stänga av sina känslor... så han i vissa ögon kanske verkar kall... men jag som känner honom så väl vet att det är precis tvärtom... det är ett sätt att skydda sig själv och kunna koncentrera sig på jobb och barnen och på allt annat... sen hinner allt ifatt honom också och då får man visa att man finns där och då kan man trösta....
För egentligen kan man ju inget göra... man måste bara finna sig i allt skit... och se det positiva i livet.
I vårat liv. Våra underbara barn. Och våran lilla bebis som är på väg.
Det är dem vi lever för. De är det bästa som finns och gör livet värt att leva.
Man kan inte lägga sig under täcket och tycka synd om sig själv.
Allt kunde varit mycket värre... det finns de som förlorar sina barn!
DET är det värsta som kan hända en.
Och vi måste stötta dem som lider ännu mer av allt just nu... min kära svärmor och svärfar...
Svärmor som är den mest osjälviska personen som finns. Hon fick lämna in deras katt ikväll igen för urinsten ( lagom till dessa dyrare röda dagar) men har kissen ont så kan man ju inte vänta tills helgdagarna är över bara för kostnadens skull... efter hon lämnat in katten så ringde hon och frågade om hon fick köpa en ny säng till Joline som hon hittat inne i Linköping. Alvin ska ju få Jolines växasäng men har ju inte kunnat få den än eftersom vi varit tvugna att köpa en ny till henne först och eftersom vi fått våra ekonomiska smällar detta år varje månad och knappt hunnit fylla på sparkontot utan att få tömma det igen så har det inte gått....
Hon ställer alltid upp och vill hjälpa alla andra fast hon själv har det svårt... jag önskar att man nån gång kunde få återgälda allt hon gjort för oss...
Också min mamma och min syster som man har fått ringa akut och de har kommit hit och ställt upp direkt när det varit nåt då vi måste ha kommit iväg snabbt är värda hur mycket som helst.
Pappa,lillebror, Kaj (Dennis bror) och Malin (Kajs sambo) är också personer som är underbara och finns där.
Så länge vi finns för varann och hjälper varann med alla motgångar är vi mycket starkare och då blir allt lite lättare...
Tack för att ni finns!
Klockan börjar bli mycket... men jag kommer nog inte kunna somna än... jag somnade med barnen förrut och sov ett bra tag...
Det här var ett dyster inlägg och jag väntar med att skriva om våran jul... som var helt underbar för att man får vara med dem man älskar och alla problem glöms bort för en dag....
Jag måste upp och pussa om mina älskade barn... mina fina gosungar!
Gott Nytt år på er!
avlivning? det är så hemskt... varför fick han inte leva?
Varför fick vi inte åtminstone en chans att rädda honom?
Jag skiter i pengarna från försäkringsbolaget! Jag hade betalat det dubbla... vilken summa som helst!
Och jag hade inte velat ha ett öre tillbaka! Bara vi hade fått hem en frisk katt...
Han saknas så fruktansvärt mycket.
Det här har varit det värsta året i mitt liv... och imorgon blir det ett nytt år och för första gången i mitt liv är jag livrädd för vad som kommer att hända under nästa år.... vad kommer vi att drabbas av under 2010....
Innan har man sett fram emot vad ett nytt år har att komma med... men inte den här gången....
År 2009 kommer att vara ett svart år som man alltid kommer tänka tillbaka på med en klump i hjärtat och i magen.... och hur ser livet ut om ett år?
Och man önskar man kunde vrida tillbaka tiden tills allt var bra... varför förstod man inte då hur bra allt var????
Det började i Mars när min svärmor fick veta att hon hade bröstcancer... det kom som en chock...
Ännu värre blev det några veckor senare när svärfar föll ihop och fick ett anfall... skyndade oss in allihop till sjukhuset så fort vi kunde.... stroke var det första man tänkte på och tyckte att det var det värsta eftersom han bara var 50 år.... en lättnad när man träffade honom och talet hade kommit tillbaka....
Hjärtat började bulta i panik och man mådde illa när man märkte på läkarna att det var allvarligt men de ville inte säga nåt... inte än... de stod och trampade och visste nog inte hur de skulle berätta för Olles barn att deras pappa hade lungcancer... en lungcancer som satt så illa att operation inte var att tänka på för det var en alldeles för stor risk att det skulle gå väldigt snett. En lungcancer som dessutom hade spridit sig till hjärnan där ett tiotal metastaser satt och tryckte på hjärnan.... Mirakel kan ske sa läkaren... men förmodligen skulle de bara kunna hålla tillbaka cancern i 3-4 år...
Allt kändes som en jäkla mardröm och ända sen dess har allt varit upp och ner!
Min svärmor operardes för sin cancer som vi sen fick veta var mycket aggresiv så hon var tvungen att gå igenom en cellgiftsbehandling ifall det var nån liten cell som smitit iväg nån annanstans....
Både svärmor och svärfar gick igenom dessa behandlingar hela sommaren...
Svärmor har återhämtat sig och jobbar igen.... Svärfar kämpar fortfarande... och för ett tag sen såg det ljust ut.... läkarna var förvånade att både den i lungan och de i hjärnan dragit sig tillbaka så mycket som de gjort och man började nästan känna ett hopp igen! Tänk om det var ett mirakel!
Hoppet dog för några veckor sen när helt plötsligt det hade växt i kroppen igen... ett år är det prat om nu... ett år?? Va fan! Han är 51...
Inte nog med det här.... all medicinering har gjort att hans rygg blivit förstörd och han har fruktansvärt ont... Så ont att han ett tag bara satt i rullstol.... på julafton var han lite piggare. Då gick han med rullator här hemma fram och tillbaka... rollator när man är 51? Toaförhöjning, sjuksäng, och allt annat som finns i deras hem nu... det är så fel... idag skulle han ha fått operera sin rygg så han slapp den här smärtan... men det fick ställas in för det kom in en 3-åring akut som behövde opereras. En 3-åring?? Lilla barn... vad har du råkat ut för?
Det är nog under detta år som jag verkligen har förstått hur grymt livet kan vara. Och hur maktlös man är som den lilla människa man är.
Och våran ekonomi de här månaderna ska vi inte prata om.... världens hög med allt på en gång kom denna månaden...24 000 i räkningar... det är rekord... god jul!
Sen att vi lagt ut och sammanlagt ska lägga ut så det blir en summa på mer än 10 000 på våra älskade bilar de här 2 månaderna också.... kanske lite mer för Dennis bil startade inte imorse och detär inte batteriet så vi får väl se vad vi har att vänta oss där.... men det ekonomiska är ju inget problem egentligen... vi klarar ju oss... och man känner sig väldigt fånig och löjlig om man skulle gnälla om det för det är så litet jämfört med det andra.
Det var bara att min sambo tyckte imorse att nu får det FAN var nog! Har vi det inte jobbigt som det är!
Det är nog första gången i mitt liv som jag har sett honom riktigt deppig... och det gör mig förtvivlad också.
Han brukar stänga av sina känslor... så han i vissa ögon kanske verkar kall... men jag som känner honom så väl vet att det är precis tvärtom... det är ett sätt att skydda sig själv och kunna koncentrera sig på jobb och barnen och på allt annat... sen hinner allt ifatt honom också och då får man visa att man finns där och då kan man trösta....
För egentligen kan man ju inget göra... man måste bara finna sig i allt skit... och se det positiva i livet.
I vårat liv. Våra underbara barn. Och våran lilla bebis som är på väg.
Det är dem vi lever för. De är det bästa som finns och gör livet värt att leva.
Man kan inte lägga sig under täcket och tycka synd om sig själv.
Allt kunde varit mycket värre... det finns de som förlorar sina barn!
DET är det värsta som kan hända en.
Och vi måste stötta dem som lider ännu mer av allt just nu... min kära svärmor och svärfar...
Svärmor som är den mest osjälviska personen som finns. Hon fick lämna in deras katt ikväll igen för urinsten ( lagom till dessa dyrare röda dagar) men har kissen ont så kan man ju inte vänta tills helgdagarna är över bara för kostnadens skull... efter hon lämnat in katten så ringde hon och frågade om hon fick köpa en ny säng till Joline som hon hittat inne i Linköping. Alvin ska ju få Jolines växasäng men har ju inte kunnat få den än eftersom vi varit tvugna att köpa en ny till henne först och eftersom vi fått våra ekonomiska smällar detta år varje månad och knappt hunnit fylla på sparkontot utan att få tömma det igen så har det inte gått....
Hon ställer alltid upp och vill hjälpa alla andra fast hon själv har det svårt... jag önskar att man nån gång kunde få återgälda allt hon gjort för oss...
Också min mamma och min syster som man har fått ringa akut och de har kommit hit och ställt upp direkt när det varit nåt då vi måste ha kommit iväg snabbt är värda hur mycket som helst.
Pappa,lillebror, Kaj (Dennis bror) och Malin (Kajs sambo) är också personer som är underbara och finns där.
Så länge vi finns för varann och hjälper varann med alla motgångar är vi mycket starkare och då blir allt lite lättare...
Tack för att ni finns!
Klockan börjar bli mycket... men jag kommer nog inte kunna somna än... jag somnade med barnen förrut och sov ett bra tag...
Det här var ett dyster inlägg och jag väntar med att skriva om våran jul... som var helt underbar för att man får vara med dem man älskar och alla problem glöms bort för en dag....
Jag måste upp och pussa om mina älskade barn... mina fina gosungar!
Gott Nytt år på er!
Kommentarer
Trackback
